Snart har jag bott hos matte i hela 4 år. Jag har legat och fundilerat lite över det den sista tiden och tänkte att jag skulle visa er hur jag bodde innan jag kom till
Södertälje katthem och sen till matte. Ni kan läsa
här vad jag jamade om min bakgrund när jag var bloggkatt på katthemmet, min berättelse börjar den 8/2 2010
Matte går varje dag förbi området där jag bodde när hon skall till det där jobbet, så jag gav henne uppdraget att ta lite bilder.
Längs den här vägen går matte. Till höger på bilden skymtar en stor väg och en skola på andra sidan och till vänster en bensinstation.
Här syns vägen och skolan lite bättre. Det var på taket till en av småbyggnaderna runt skolan som jag bodde och även födde mina ungar. Men en dag trillade en av ungarna ner och det kom en tjej med bur och tog Malle med sig, så då bestämde jag mig för att flytta. Jag tog ungarna en och en i munnen och sprang över den stora vägen. Just där är det 3 filer åt varje håll och jamarmycket trafik, så det var på katthåret att jag tog mig över helskinnat!
Mellan bensinstationen och den stora vägen finns det en gångväg
Följer man den korta gångvägen så är det buskar på båda sidorna. Man ser det inte nu men när det inte är vinter så är det ganska täta buskar som man kan gömma sig ordentligt i. Men tittar ni i mitten av bilden ser ni att det går en väg till tvärs över som gångvägen försvinner under. Hela området är omgivet på alla 4 sidor av väldigt trafikerade vägar.
Jag förstod att det var ett farligt ställe att bo på, men jag hade ingen annanstans att ta vägen. Några dagar senare lurade tjejen som hade tagit Malle med sig in mig i en bur med hjälp av mat. Jag förstod det inte då, men det var det bästa som kunde ha hänt. Jag tror inte att varken jag eller ungarna hade överlevt särkilt länge om vi hade bott kvar där.
När jag kom till katthemmet så var de visserligen jättesnälla och jag fick mat och slapp frysa och fick tillbaka mina ungar, men eftersom jag träffat så många elakingar som hemlös så vågade jag inte lita på någon. Det tog många månader innan de på katthemmet kunde röra mig utan att jag fräste, klöste eller bet. Men har man blivit sviken så många gånger som jag blivit så tar det tid innan man vågar lita på andra igen, oavsett om man är en katt eller om man är en tvåbening. Nu hade jag sån jamartur att jag hamnade på just Södertälje katthem som har en no-kill policy och som ger alla katter en chans oavsett hur lång tid det tar. Många katthem avlivar skyggisar som mig för att de anser att vi är hopplösa fall. Även länsstyrelsen vill avliva såna som mig för att de dömer ut oss.
Men tjejerna på katthemmet gav inte upp och så småningom började jag inse att de var kanske inte så tokiga ändå och att få klappar är riktigt mysigt... :)
Jag trivdes riktigt bra på katthemmet, men det är ju ändå inte samma sak som ett riktigt hem. Så när matte var där och tittade efter en ny kompis till hennes Wilma så tog jag mod till mig och jamade bestämt till matte att jag ville flytta hem till henne. Som tur var så lyssnade hon. :)
Wilma var inte så överförtjust i början, men efter ett tag blev vi jamarbra kompisar
Året efter flyttade småbrorsorna in, men för drygt ett år sen gick tyvärr Wilma över regnbågsbron. Jag är så otroligt tacksam för Södertälje katthem som gav mig en chans och för mitt nya liv jag har fått hos matte. Jag önskar bara att alla katter som råkar illa ut kan få samma chans och inte bli utdömda för att de är skygga!
