Änglavingar

I dag har vår älskade Mårrgan, Lillskrutten somnat in lugnt och stilla.
Han blev bara sämre och sämre eftersom han inte ville äta och sista dagarna drog han sig undan mer och mer så jag kände att det var dags även fast vi inte har fått provsvaren från England än.
Det sista jag ville var att han skulle bli så dålig att han led.

Mårrgan var en av de levnadsgladaste katter jag träffat. Han älskade att hitta på hyss och var helt otrolig på att öppna lådor och skåp. Han kunde stå och kämpa i evigheter med att få upp en tung byrålåda men med tiden lärde han sig att ta hjälp av brorsan Bosse. Med förenade krafter stod de båda med tassarna runt varsin knopp på lådan och lutade sig bakåt och använde sig av hela kroppstyngden för att få ut lådan, och de lyckades till slut. *ler*
Det bästa han visste var att apportera sina älskade muslingar och studsbollar. Studsbollarna sprang han inte efter utan fullkomligt skuttade efter och fångade dem ofta med munnen i luften. Den bilden kommer jag alltid bära med mig av honom. Jag tror han var som lyckligast då.
Jag älskar Bosse och Alice av hela mitt hjärta, men Mårrgan har varit speciell ända sen den stunden på katthemmet när jag var och hälsade på Bosse som jag hade tingat men som var för ung för att följa med hem just då. Under alla besöken satt Mårrgan och tittade bedjande på mig.

Så klart fick även han följa med hem....
Vila i frid älskade Mårrgan, jag vet att Wilma tar väl hand om dig på andra sidan regnbågsbron.